enjoy the little things in life

Av en slump råkade jag här om dagen hamna på det tabukastade tv-programmet "klassträffen" och av någon anledning ville inte mitt finger trycka vidare till nästa kanal. De skulle då, efter 12 år utan återseende, berätta om deras karriär, vad de lyckats med i livet och vart de står nu! Alla var så ofantligt tydliga med att klarlägga hur högt upp på karriärstegen de klättrat och hur mycket de lyckats prestera under just de 12 åren. Plötsligt kom de till en dam som inte alls tycktes passa in, hon jobbade i telefonväxeln på ett taxibolag. Varenda blick runt bordet stannade upp och varenda liten hjärncell jobbade och tänkte "något står inte rätt till". Då slog det mig, hur otroligt löjligt det är att man hela tiden måste prestera för att vara någon värd att umgås med.

Jag är väl medveten om att man måste jobba för att kunna lyckas här i livet, om man inte av undantag lyckats bli Hiltons avkomma eller liknande. Jag är väl medveten om att det finns folk som vill klättra på karriärstegen och det ska uppmuntras, med bravur. Men sen finns den där lilla gruppen som varken har orken eller viljan till att prestera egentligen. Varför finns det då så otroligt många som pressas till de inte längre har något att komma med? För de har hela sitt liv, precis som jag, fått det inpräntat. Oavsätt vad kan de prestera bättre, sanning eller inte är något att ta reda på. Så vart vill jag komma? Jag tycker att alla borde ta en riktig tankeställare innan de låter sig pressas för långt, att alla borde stanna upp en extra stund och tänka efter, för vem gör jag detta egentligen?