enjoy the little things in life

Jag har alltid haft en otrolig press över mig, alltid någon som stått bakom min axel och sett till att allt går i rätt riktning. Hela min uppväxt har jag fått det inpräntat och nu sitter det som berg. Det kan köra över mig men det har ingen betydelse, bara jag presterar. Jag och så många andra barn har fått leva upp med drivkrafter från ett eller annat håll och alla har nog någon gång smakat på denna känsla. "Lite bättre kan du!" Oavsätt vad som händer, låt det brista eller bära, kan man alltid bli lite bättre enligt den skola jag fått lära. 

Det finns något så stort och föraktat med dessa ord att jag inte ens vågat tänka på vad det är. Att låta mina läppar forma just dessa bokstäver är som att nästintill sälja min själ till satan. Det finns något i dig som driver mig till vansinne, det finns något i dig som får mig att släppa taget om allt och alla. Var dag är för mig numera endast en surrealistisk bild av vår älskade verklighet, och inte kan jag skuldbelägga dig för det. Jag gillar det. Jag kan lägga handen på hjärtat när jag rakt och ärligt säger att jag för första gången i mitt liv verkligen är beredd att nästintill sälja min själ till satan. Att jag är beredd på att släppa taget om allt och alla, för innerst inne i hjärtroten vet jag att det kommer vara värt varenda sekund.

Hon kände ännu en knuten näve träffa hennes välformade vänstra käkben och lät huvudet naturligt följa slaget. Precis som om hon inte brydde sig. Hon kände hans vidriga andedräkt mot hennes sönderslagna ansikte men bokstäverna som kom på köpet kunde hon inte tyda, oavsätt hur mycket hon än försökte. Han hade druckit alkohol, det hade hon förstått för längesedan. Hon såg hans mun formas gång på gång i ögonvrån men orkade inte anstränga sig mer utan föll istället viktlöst ner på marken. Ännu ett slag. Ett ben fyllt med ilska träffade höger sida av revbenen. Luften började ta slut nu och hon såg döden i vitögat. Men ändå fanns det något i henne som kändes värt att kämpa för, något som verkligen behövde henne där på moder jord. Hon ansträngde sig ytterligare och öppnade ögonen försiktigt. Där, rakt framför henne bara några steg ifrån stod en flicka. Tankarna flög snabbt genom det lilla förståndet hon lyckats behålla. Hon öppnade munnen igen för att säga till flickan att springa därifrån. En ännu mer ilskefylld fot träffade den här gången hela ena sidan av hennes ansikte och en konstig känsla gick genom hela hennes sönderslagna kropp. Allt blev svart. Mannen vände sig hastigt om, tog tag i sin jacka och sprang därifrån utan att stänga dörren. Kvar stod den oskyldiga flickan helt övergiven. En tår rullade ner för hennes rosenfärgade kind och trots det lyckades hon klämma fram några ynka bokstäver hon aldrig trodde hon skulle behöva säga, "Mamma, lever du?".

Jag har lyckats lösa koden nu. Den där koden som inte alls är svår att lösa egentligen. Den som med all säkerhet mina närmaste redan löst. Den där koden jag varit ack så blind för och den där koden jag lyckats lösa först nu. Nu när jag vågar inse och vågar ta chansen att misslyckas. Jag är rädd för att bli kär. Jag vet inte riktigt vad som väntar mig där och därför gör jag mitt bästa för att hålla det på avstånd. Det närmsta jag varit kärlek har jag blivit så fruktansvärt sårad och därför är jag så ofantligt rädd att hamna där igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera och bete mig, så därför lämnar jag det bäst så långt ifrån mig som möjligt. Ja, mina kära! Där har ni det. Där la jag det mitt framför ögonen på er och fan (!)
det känns inte särskilt bra.

Plötsligt ser jag hela världen falla i väldigt små bitar mitt framför mina ögon. Jag beskådar det på avstånd men känner det mer än något annat. Som ett brutalt knivhugg mitt i prick. Mitt i den ömmaste punkten i mitt redan ömma hjärta. Tårarna rullar på ett sätt de aldrig gjort förr. Twittrade nyss "en fin söndag kunde inte blivit finare" och det blev en käftsmäll på direkten. Det som innan gjort ont gör helt plötsligt så där fruktansvärt jäkla ont och jag känner hur det kommer vara svårt att pussla ihop just detta pussel. Näst intill omöjligt. Detta kan vara den värsta känslan. När man egentligen inte kan påverka något över huvud taget, utan bara känna smärtan stärkas i bröstet. Som mycket annat orsakas denna smärtan endast av mig själv i grund och botten. Men gjort kan ej göras ogjort och så har det alltid varit. Jag har lyckas trycka detta längst bak bland de gömda arkiven i månader nu, men idag slog det mig och här står jag åter igen med hjärtat i handen. Kluven och sårbar till tusen.

När någon får dig att glömma vad du håller på med och skita i allt annat. När någon slutar svara och man blir irriterad fastän det inte är något att bli irriterad över. När någon får dig att rodna så fort den skriver, även om det bara är du i rummet. När någon får ditt hjärta att slå ett extra slag utan att veta om det. När någon alltid finns där någonstans i baktankarna vad man än gör. Är det inte meningen att man ska vara med denna någon då? Jag tror det.

Jag är så ofantligt irriterad på mig själv just nu. Här finner jag mig själv sitta och uppleva alla dessa sakerna ovan. Fast med helt fel person. Ja ni hörde! Varför är jag så in i helvetes jävla dum? Jag blir varm i kroppen av bara namnet och är så jävla dum att jag inbillar mig att jag inte bryr mig. Vem försöker jag lura? Idag har det varit en omtumlad dag och jag finner mig väldigt låg i psyket just idag och det gör att sånt här får isen att spricka. Jag är starkare än så här och allt detta har jag egentligen lagt bakom mig. Egentligen. Kommer på mig själv klicka upp facebook-fönstret gång på gång och blir lika besviken varje gång när ett svar inte kommit. Kommer på mig själv hur jag helt plötsligt lagt mig själv åt sidan och är på väg att sälja min själ en gång. Detta visar endast en sak och den saken är fan inte bra någon jävla stans. Vill inte att jag själv ska inse det så jag låtsas att jag inte vet vad det är. Jag som mådde så fantastiskt bra nu. Innan detta. Helvete. Hade jag kunnat slå mig själv just nu hade jag gjort det. Nu är jag arg. Som fan.

Önskar jag kunde fylla flera ark med gudomlig poesi som de så fint suktar efter. Önskar nästan jag var så där olyckligt kär igen endast för att lyckas fånga vartenda ögonblick och omvanlda det till eufori bara genom att få ner det på papper. Jag önskar jag hade en dröm så jag kunde ha något att varje natt återkomma till. Att jag hade en dröm så allt jag gjorde var så fruktansvärt meningsfullt och inte en sekund gick åt spillror. Nu har jag ingen dröm, ingen fantasi till att pryda flera ark med gudomlig poesi och inte är jag heller olyckligt kär längre. Det har växt ifrån mig, och helt plötsligt är mitt liv så där fruktansvärt melankoniskt och tråkigt. Jag behöver en drastisk händelse som får mig själv att slå mig på fingrarna ordentligt denna gång, och att dra mig i nacken så jag verkligen inser vad som är på väg att ske. Jag tinar omedvetet sakta men säkert bort ifrån den här världen.

Jag befinner mig i något mellanstadie just nu och försöker sätta ord på min position. Det är inte det lättaste. Jag suktar efter det där speciella och känner att jag är på väg. Dock i en obehagligt seg takt. Plötsligt händer det saker i min kropp som aldrig skett förut, plötsligt slår mitt hjärta några extra slag. Allt i min egen lilla hemlighet. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men jag tror jag vill ha kärlek.

Jag vill ha brunbrända ben och tydliga fräknar som präglar min kind. Jag vill ha sol och ständiga glasögon som vilar på min näsa. Jag vill ha sena sommarkvällar med världens finaste människor och jag vill uppleva känslan att aldrig behöva bry sig om tiden. Jag vill vara fri som en fågel och bara leva på solljus och friskluft. Jag vill inte veta ordet av långbyxor och jag vill kunna ta var dag som den kommer. Jag vill ha festivaler och en oförglömlig tid. Jag vill ha sommar 2011, och det helst nu.

Befinner mig på okänd mark. Jag är osäker, utan att finna anledningen. Det är en gåta för mig hur svårt det ska vara att gå vidare. Att ta ett steg utanför sin ruta och inse verkligheten. Verkligheten som sätter sina spår djupt inne. Det är en gåta för mig hur lite man tar till sig och hur svårt man gör det för sig själv. Det är inte särskilt svårt, om man bara tar steget och inser. Jag är på väg och känner hur en sorg lättar från mitt hjärta för var dag som går. Jag har insett hur mycket de runt omkring mig bryr sig och hur mycket jag borde lyssna på dem. Bygga upp mig själv och bli starkare. Jag är på väg. Det är svårt att beskriva denna känsla som tynger min tunga, precis som det mesta just nu. Men det känns bra.

Minns du den där gången? Den där gången som var precis som alla andra. Minns du hur vi aldrig behövde säga något men ändå visste vad vi menade? Minns du hur vi var varandras universum? Och minns du hur vi var två människor vars hjärtan slog i precis samma takt? Minns du hur mycket vi tyckte om varandra? Hur vi aldrig klarade av att vara utan varandra? Minns du något av detta? För det gör inte jag.

Jag minns hur många gånger jag svurit och hur många gånger jag legat dubbelvikt på marken. Bett till gudarna om bättre tider och bett till gudarna om förståelse. Jag minns hur jag efter varje gång blev lika sårad och hur du alltid blev densamma. Jag minns hur lite du brydde dig, hur blind du var för sanningen. Precis som jag. Jag minns varje tår som rullat ner för min kind och hur mycket jag önskade att jag kunde vara precis som du. Kall och okänslig. Jag minns hur jag inbillade mig själv att du faktiskt tyckte om mig. Jag minns hur dåligt jag mått och hur mycket du har brutit ner mig psykiskt. Jag minns hur allt detta bara var mitt eget fel. 

Allt var så uppenbart. Du la upp alla kort på bordet men jag för blind för att se sanningen. Jag läste av korten så som jag själv ville att det skulle vara, inte som det faktiskt var. Jag minns hur jag alltid var lika melankolisk och skulle kunna jämföra mig med ett spöke. Jag minns hur allt var så fruktansvärt oviktigt, förutom just du. Jag minns hur ont allt gjort och hur lite allt var värt. Jag minns hur kär jag var, utan någon respons över huvud taget. Jag minns allt, jag minns det som igår.

Tänk er en seg söndagsmorgon när man verkligen känner hur varje muskel i kroppen vägrar samarbeta. När man verkligen känner hur hopplöst allt är och ber en bön om att man ska lära sig att lägga sig i tid hemma hos familjen hanell. Finns det då något bättre än när en pigg lärka kommer in och uttalar sig om att sconsen är klara? Plötsligt vill alla muskler samarbeta tio gånger om och plötsligt är allt hur bra som helst. I love mami. I love scones.

Höjer upp volymen och lever med tonerna som trycks ut ur de välformade högtalarna. Ljuva fina ord, underbar poesi som är tydd i toner. Jag vet inte om jag borde skratta eller gråta så jag håller mig i skinnet och bara lever. Lever för nuet och struntar i vad som passerar. Fast egentligen inte. Jag sätter en mössa på huvudet för att dölja mitt flera dagars skitiga hår, likaså sprutar jag ivrigt parfym över hela kroppen för att dölja mitt illaluktande. Målar gammalt nagellack på naglarna för att dölja mina slitna skadade naglar. De är fula, precis som jag idag. Jag klistrar på ett leende på läpparna för att dölja det som egentligen vill visa sig, det vi obehagar. Fast egentligen inte. Höjer volymen på högtalarna ytterligare lite till och glömmer bort allt som har med tid att göra. Just idag lever jag bara.

Hur länge tänkte du stanna här? Du har ju inte någon plats för mig och det ser jag. Ändå låste du in dig här och nyckeln syns inte till nåt mer. Du vägrar prata, du vägrar säga när. Vem är det jag hör bakom ryggen? Är där fler? Det spelar mindre roll, men faktum är att vi sa att vi skulle säga allt. Du säger ingenting. Jag har försökt flera gånger om att släppa ner dig, men du vill aldrig följa med. Det ringer och jag vänder om. Jag ser i spegeln när jag letar och du hoppas att jag ska se en del av dig, ta och ta, försvinna ur det fängelse jag byggde då. Du gav mig luft och jag sa okej, önskar att du skulle se någonting. Du ser ingenting. Men mina tankar är dina tankar, fast det vet du knappast om. Trots att du lever någon annanstans visar du dig ändå gång på gång, här inne hos mig.

Ber till gud att bannlysa stunder som dessa. Stunder då man faller i gropar man inte trodde man kunde falla i. Stunder då man låter alla läkta sår på något sätt rivas upp och göra lika ont som förr. Stunder då man sitter på samma ställe än en gång, med hjärtat i knät och varken vet ut eller in. Ikväll är allt som vanligt.

Slänger en hastig blick över axeln och inser det faktum att mitt rum ser ut som skit. Smuts överallt. Likaså är läget för mig och min, just nu, något frusna själ. Smutsig. Jag är så jävla dålig på det jag nu gett mig in på, att jag nästan själv blir skrämd av tanken. Dränker min själ i helt fel musik och nötande framför datorn. Enda stället där det finns en chans att få kontakt. Med dig. Du, du fantastiskt fina. Jag försöker slå mig själv på fingrarna, men ständigt utan resultat. Jag åker tillbaka till samma ruta varje gång, oavsett slag och ord. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv just och det hatar jag mig för. Jag kan verkligen inte sätta ord på något vettigt över huvud taget och jag känner ett svart imperium framför mig som bara växer och växer. Jag ser gråa dagar bakom mig och ännu mer grå framför mig. Ledsen. Jag har ingen annan än mig själv att skylla i detta fall. Och även om jag gärna skulle velat lägga över skulden på någon annan, är det helt omöjligt.

Jag inser faktum, men skiter fullständigt i det. Där har vi mitt problem! Jag är i ett desperat behov av en förändring här i vardagen. I min tråkiga vardag i mitt lagom lilla låtsasliv. Jag klarar inte av att snöa in mig mer, för det känns som att jag nu sitter som mest fast. Jag har tyckts finna mig i gråa dagar förut, och klagat. Jag har tänkt på dagar som dessa och trott att de inte är så farliga trots allt. Bull to the shit, skulle jag vilja säga nu. Jag blottar min själ helt nu, för er, och erkänner att jag befinner mig jävligt långt ner just nu. Jag finner inte mycket roligt i vardagen, och det svider så fruktansvärt mycket. Jag har världens bästa vänner och det tackar jag gudarna för. Men tyvärr är jag inte tillräckligt bra för dem. Jag ser mig själv som satans dotter just nu och kan inte längre hålla tårarna inne. Inte fan trodde jag att jag skulle få uppleva denna känsla. och inte fan trodde jag att jag skulle vara så blind, lura mig själv, och sälja min själv till någon helt annan. Utan att tänka efter. Jag försöker gräva ner huvudet i sanden men oavsett vad måste jag ändå komma upp någon gång. What goes around comes around. Jag har inte lärt mig ett skit av alla misstag och fel steg jag tagit, även om jag lovat att jag gjort det. Idiot. Jag befinner mig på precis samma ställe som jag var för si sådär sju månader sedan. Med en blottad själ som är så läskigt jävla sårbar. 

Jag slänger en hastig blick över axeln igen, den träffar spegeln denna gång. Jag har verkligen svårt att möta det jag ser, på allvar. Ett trasigt tonårshjärta med en snart helt söndersliten själ. Ögonen ser ungefär ut som två tomater och ur dem faller guds straff. Tårar. Tårar som alla problem borde rinna ut med. Något jag verkligen har problem med. Jag har verkligen inte koll på ett dugg just nu och jag har endast en svag aning om vad detta inlägg ens handlar om. Men jag har insett en sak, något jag nu verkligen är säker på. Inget av det har varit värt ett skit.

Vill bokstavligt talat vika mig dubbel, skrika fula ord och låta några tårar rulla ner för min kind. Precis som om det skulle få mig att må bättre. Jag står nu precis vid startlinjen att försöka övertala mig själv. Att försöka lägga svart på vitt och verkligen inse faktum. Det ser ut som att jag har väldigt långa nätter framför mig!

Jag börjar själv upptäcka mer och mer hur jag lever ett typiskt ungdomsliv. Ett ungdomsliv med en trotsande tjurig gestalt som huvudroll, vars liv går upp och ner. I takt med alla människor runt omkring. Ena dagen vill jag helst gräva ner hela mänskligheten, slänga ner de i en grop och efter de en påtänd bomb. Sedan finns det tider som dessa. Tider då jag verkligen uppskattar allt och alla och känner att livet inte kan bli bättre. Då jag verkligen ser det fina i allt. Då jag förstår att livet är vackert. Oavsett vad jag försöker lura i mig själv. Jag har inte många år på nacken och jag inbillar mig själv att jag varit med om så mycket. Nej, jag har inte varit med om mycket och har egentligen inte en enda anledning att ibland vilja slänga ner mänskligheten i en grop. Men ändå tror jag att jag har rätt att tänka i de banorna. Nu slår jag mig själv på fingrarna för det och ska göra mitt yttersta för att inte hamna där igen. Det mesta går verkligen bra nu och det känns som att inget kan stoppa mig. Tills den dagen då vinden vänder, för då vänder även kappan min. Som vanligt.

Ikväll är en sån där kväll då man bara lyssnar på mystisk musik och låter den ta över varje del av kroppen. Det är en sån där kväll jag önskar att jag bodde mitt i en storstad och ändå stack ut på något sätt. En kväll jag spenderar på min balkong på sjunde våningen och röker cigg efter cigg. En sån där kväll när jag är så ofantligt poetisk och pryder flera blad med vacker lyrik. Jag lever endast efter de regler jag själv satt upp och skiter fullständigt i vad andra tycker. Grannen klagar på för hög musik och det besvarar jag genom att höja ytterligare några steg. Ikväll är egentligen en sån där kväll då jag endast kan drömma om det jag vill göra. Ikväll är en sån där kväll med tusen tankar men med väldigt lite respons. Ikväll är en kväll fylld med sjukdom och nässpray. Det går inte särskilt bra nu.