enjoy the little things in life

Imorse när jag tittade ut genom fönstret såg jag mörker. Jag tittade på termometern och läste av 2,2 C. "På med skinnjackan", tänkte jag. Lite kyla har man aldrig dött av. När jag sedan, klockan 05.56 (jag kan inte nog poängtera denna ohyggligt tidiga tidpunkt!!!), gått ut och hunnit passera huskanten bytte jag plötsligt inställning! Jag möttes av förargliga vindar som blåste omkull det nyuppsatta håret, och inte minst av en fruktansvärd kyla! Fy fan, helvete och jaaa, alla svordomar som går att få ur sig en dag som denna. Jag har adlrig frusit så mycket i hela mitt liv! Hösten är utan tvekan kommen. Och jag hatar hösten, som fan! Den är kall och bara allmänt jobbig.

Men helt seriöst nu, ärlig man mot man. Varför är hösten så jäkla jobbig? Det är liksom den som får alla tjejer med lugg att bli ursinniga. Det är den som är orsaken till alla jäkla förkylningar och onödiga sjukdomar. Den som får mig och så många andra att bli deprimerade av både det ena och det andra. Och inte minst så är det hösten som får mig att skriva så här onödigt långa inlägg! Och inte gör det saken bättre att det är så kallt. Nu tänker folk säkert, "men herre Gud! Det är inte ens vinter än?!". Så därför ska jag nu förklara detta fenomen. Hösten är en period där det är som kallast, iaf enligt mig. - Det närmar sig minus grader, men det är inte tillräckligt kallt för vinterjacka. För de som paltar på sig vinterjacka nu tänker jag, "aaaah jag önskar jag också gjort det imorse!!" Men samtidigt tänker jag, "va i hela friden ska den personen ha på sig när det verkligen blir vinter?". Därför tvingas man alltså att gå i värdelösa "höstjackor" och frysa rumpan av sig! Vilket inte alls är trevligt.

Mitt i allt detta börjar jag plötsligt tänka på min kära stora-syster. Det är hon som egentligen brukar vara den första som klagar på kylan. Det är hon som får alla dessa obehagliga utslag när hon utsätts för kyla i en lite längre tid. Det är inte det, jag vet att det är så, jag har själv bevittnat det! Men just nu är det jag som klagar, och inte hon, vad är detta? Handlar det om åldern? Jag kanske börjar bli likgiltlig med henne nu för att jag börjar komma upp mig i åren och kanske börjar man frysa mer desto äldre man blir? Eller handlar det kanske om känslighet? Jag kanske går ner mig i mina tankar om att det är så jäkla kallt, och kanske börjar inbilla mig en värre kyla än vad resterande uppfattar? Hur som helst, just nu struntar jag faktiskt i orsaken till mina problem. För så här är det, oavsätt anledning! Det värsta är att ingen verkar respektera mitt lidande. Min mamma fortsätter öppna vartenda fönster, trots att jag gång efter gång försöker tala om att jag fryser ihjäl. Mina kompisar tvingar mig att följa med på jobbiga runder på stan. Och bussarna kommer aldrig när dom ska, så jag får spendera onödig tid utomhus! Det är dålig stil, inget annat kan jag muntert meddela. Nej jag vill ha sommar nu meddebums och ingen kyla mer för mig. Jag hatar kyla!

__LH