enjoy the little things in life

Tänk er en seg söndagsmorgon när man verkligen känner hur varje muskel i kroppen vägrar samarbeta. När man verkligen känner hur hopplöst allt är och ber en bön om att man ska lära sig att lägga sig i tid hemma hos familjen hanell. Finns det då något bättre än när en pigg lärka kommer in och uttalar sig om att sconsen är klara? Plötsligt vill alla muskler samarbeta tio gånger om och plötsligt är allt hur bra som helst. I love mami. I love scones.

Höjer upp volymen och lever med tonerna som trycks ut ur de välformade högtalarna. Ljuva fina ord, underbar poesi som är tydd i toner. Jag vet inte om jag borde skratta eller gråta så jag håller mig i skinnet och bara lever. Lever för nuet och struntar i vad som passerar. Fast egentligen inte. Jag sätter en mössa på huvudet för att dölja mitt flera dagars skitiga hår, likaså sprutar jag ivrigt parfym över hela kroppen för att dölja mitt illaluktande. Målar gammalt nagellack på naglarna för att dölja mina slitna skadade naglar. De är fula, precis som jag idag. Jag klistrar på ett leende på läpparna för att dölja det som egentligen vill visa sig, det vi obehagar. Fast egentligen inte. Höjer volymen på högtalarna ytterligare lite till och glömmer bort allt som har med tid att göra. Just idag lever jag bara.

Hur länge tänkte du stanna här? Du har ju inte någon plats för mig och det ser jag. Ändå låste du in dig här och nyckeln syns inte till nåt mer. Du vägrar prata, du vägrar säga när. Vem är det jag hör bakom ryggen? Är där fler? Det spelar mindre roll, men faktum är att vi sa att vi skulle säga allt. Du säger ingenting. Jag har försökt flera gånger om att släppa ner dig, men du vill aldrig följa med. Det ringer och jag vänder om. Jag ser i spegeln när jag letar och du hoppas att jag ska se en del av dig, ta och ta, försvinna ur det fängelse jag byggde då. Du gav mig luft och jag sa okej, önskar att du skulle se någonting. Du ser ingenting. Men mina tankar är dina tankar, fast det vet du knappast om. Trots att du lever någon annanstans visar du dig ändå gång på gång, här inne hos mig.

Ber till gud att bannlysa stunder som dessa. Stunder då man faller i gropar man inte trodde man kunde falla i. Stunder då man låter alla läkta sår på något sätt rivas upp och göra lika ont som förr. Stunder då man sitter på samma ställe än en gång, med hjärtat i knät och varken vet ut eller in. Ikväll är allt som vanligt.

Idag har jag insett hur fin min mamma är. Det har jag alltid vetat, men idag slog det mig igen. Det finns bara ett enda passande ord för henne - Bäst. Jag ser upp till henne till 110% och jag tackar gudarna för att jag fått ta del av henne i mitt liv. Hon är den finaste, mest omtänksamma, roligaste och ja, bästa människan som finns i hela världen. Vet helt ärligt inte vad jag hade gjort utan att ha henne vid min sida varje dag. Hon finns alltid där när man behöver henne, oavsätt omständigheter och hon är både min bästa vän och min mamma på samma gång. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag älskar henne. Jag kunde verkligen inte bett om en bättre mamma för min är utan tvekan den bästa i hela världen.

Slänger en hastig blick över axeln och inser det faktum att mitt rum ser ut som skit. Smuts överallt. Likaså är läget för mig och min, just nu, något frusna själ. Smutsig. Jag är så jävla dålig på det jag nu gett mig in på, att jag nästan själv blir skrämd av tanken. Dränker min själ i helt fel musik och nötande framför datorn. Enda stället där det finns en chans att få kontakt. Med dig. Du, du fantastiskt fina. Jag försöker slå mig själv på fingrarna, men ständigt utan resultat. Jag åker tillbaka till samma ruta varje gång, oavsett slag och ord. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv just och det hatar jag mig för. Jag kan verkligen inte sätta ord på något vettigt över huvud taget och jag känner ett svart imperium framför mig som bara växer och växer. Jag ser gråa dagar bakom mig och ännu mer grå framför mig. Ledsen. Jag har ingen annan än mig själv att skylla i detta fall. Och även om jag gärna skulle velat lägga över skulden på någon annan, är det helt omöjligt.

Jag inser faktum, men skiter fullständigt i det. Där har vi mitt problem! Jag är i ett desperat behov av en förändring här i vardagen. I min tråkiga vardag i mitt lagom lilla låtsasliv. Jag klarar inte av att snöa in mig mer, för det känns som att jag nu sitter som mest fast. Jag har tyckts finna mig i gråa dagar förut, och klagat. Jag har tänkt på dagar som dessa och trott att de inte är så farliga trots allt. Bull to the shit, skulle jag vilja säga nu. Jag blottar min själ helt nu, för er, och erkänner att jag befinner mig jävligt långt ner just nu. Jag finner inte mycket roligt i vardagen, och det svider så fruktansvärt mycket. Jag har världens bästa vänner och det tackar jag gudarna för. Men tyvärr är jag inte tillräckligt bra för dem. Jag ser mig själv som satans dotter just nu och kan inte längre hålla tårarna inne. Inte fan trodde jag att jag skulle få uppleva denna känsla. och inte fan trodde jag att jag skulle vara så blind, lura mig själv, och sälja min själv till någon helt annan. Utan att tänka efter. Jag försöker gräva ner huvudet i sanden men oavsett vad måste jag ändå komma upp någon gång. What goes around comes around. Jag har inte lärt mig ett skit av alla misstag och fel steg jag tagit, även om jag lovat att jag gjort det. Idiot. Jag befinner mig på precis samma ställe som jag var för si sådär sju månader sedan. Med en blottad själ som är så läskigt jävla sårbar. 

Jag slänger en hastig blick över axeln igen, den träffar spegeln denna gång. Jag har verkligen svårt att möta det jag ser, på allvar. Ett trasigt tonårshjärta med en snart helt söndersliten själ. Ögonen ser ungefär ut som två tomater och ur dem faller guds straff. Tårar. Tårar som alla problem borde rinna ut med. Något jag verkligen har problem med. Jag har verkligen inte koll på ett dugg just nu och jag har endast en svag aning om vad detta inlägg ens handlar om. Men jag har insett en sak, något jag nu verkligen är säker på. Inget av det har varit värt ett skit.

Vill bokstavligt talat vika mig dubbel, skrika fula ord och låta några tårar rulla ner för min kind. Precis som om det skulle få mig att må bättre. Jag står nu precis vid startlinjen att försöka övertala mig själv. Att försöka lägga svart på vitt och verkligen inse faktum. Det ser ut som att jag har väldigt långa nätter framför mig!

Jag börjar själv upptäcka mer och mer hur jag lever ett typiskt ungdomsliv. Ett ungdomsliv med en trotsande tjurig gestalt som huvudroll, vars liv går upp och ner. I takt med alla människor runt omkring. Ena dagen vill jag helst gräva ner hela mänskligheten, slänga ner de i en grop och efter de en påtänd bomb. Sedan finns det tider som dessa. Tider då jag verkligen uppskattar allt och alla och känner att livet inte kan bli bättre. Då jag verkligen ser det fina i allt. Då jag förstår att livet är vackert. Oavsett vad jag försöker lura i mig själv. Jag har inte många år på nacken och jag inbillar mig själv att jag varit med om så mycket. Nej, jag har inte varit med om mycket och har egentligen inte en enda anledning att ibland vilja slänga ner mänskligheten i en grop. Men ändå tror jag att jag har rätt att tänka i de banorna. Nu slår jag mig själv på fingrarna för det och ska göra mitt yttersta för att inte hamna där igen. Det mesta går verkligen bra nu och det känns som att inget kan stoppa mig. Tills den dagen då vinden vänder, för då vänder även kappan min. Som vanligt.

Ikväll är en sån där kväll då man bara lyssnar på mystisk musik och låter den ta över varje del av kroppen. Det är en sån där kväll jag önskar att jag bodde mitt i en storstad och ändå stack ut på något sätt. En kväll jag spenderar på min balkong på sjunde våningen och röker cigg efter cigg. En sån där kväll när jag är så ofantligt poetisk och pryder flera blad med vacker lyrik. Jag lever endast efter de regler jag själv satt upp och skiter fullständigt i vad andra tycker. Grannen klagar på för hög musik och det besvarar jag genom att höja ytterligare några steg. Ikväll är egentligen en sån där kväll då jag endast kan drömma om det jag vill göra. Ikväll är en sån där kväll med tusen tankar men med väldigt lite respons. Ikväll är en kväll fylld med sjukdom och nässpray. Det går inte särskilt bra nu.