enjoy the little things in life

Hon kände ännu en knuten näve träffa hennes välformade vänstra käkben och lät huvudet naturligt följa slaget. Precis som om hon inte brydde sig. Hon kände hans vidriga andedräkt mot hennes sönderslagna ansikte men bokstäverna som kom på köpet kunde hon inte tyda, oavsätt hur mycket hon än försökte. Han hade druckit alkohol, det hade hon förstått för längesedan. Hon såg hans mun formas gång på gång i ögonvrån men orkade inte anstränga sig mer utan föll istället viktlöst ner på marken. Ännu ett slag. Ett ben fyllt med ilska träffade höger sida av revbenen. Luften började ta slut nu och hon såg döden i vitögat. Men ändå fanns det något i henne som kändes värt att kämpa för, något som verkligen behövde henne där på moder jord. Hon ansträngde sig ytterligare och öppnade ögonen försiktigt. Där, rakt framför henne bara några steg ifrån stod en flicka. Tankarna flög snabbt genom det lilla förståndet hon lyckats behålla. Hon öppnade munnen igen för att säga till flickan att springa därifrån. En ännu mer ilskefylld fot träffade den här gången hela ena sidan av hennes ansikte och en konstig känsla gick genom hela hennes sönderslagna kropp. Allt blev svart. Mannen vände sig hastigt om, tog tag i sin jacka och sprang därifrån utan att stänga dörren. Kvar stod den oskyldiga flickan helt övergiven. En tår rullade ner för hennes rosenfärgade kind och trots det lyckades hon klämma fram några ynka bokstäver hon aldrig trodde hon skulle behöva säga, "Mamma, lever du?".

Idag är en sån där dag då jag ber till gud om att jag ska må bättre. Finns det något drygare än att vara sjuk? Svar nej är mitt svar just idag. Ur mina högtalare trycks högljudda toner ut och min ostablia röst hänger på samtidigt som jag tackar gud att jag är på landet utan närgågna grannar. Jag känner en glädjevåg dra sig genom hela kroppen och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Känner för att springa runt och skrika, städa hela huset fem gånger om, baka upp allt vetemjöl huset har att bjuda på och ringa hela världens befolkning och bara få snacka av mig. Som grädde på moset tror jag att jag är på väg att gå och kära ner mig. Det jag aldrig trodde skulle komma kan vara på ingång med stormsteg. Det känns så jävla bra, fast samtidigt inte alls. Lovade mina fina att inte tänka på det och precis som det är sagt ska det göras. Nej vet ni vad, nu ska jag ner och smaka av kladdkakan och tillsammans med den ska jag svälja några värktabletter. Snälla gud gör så att jag kan gå till skolan imorgon för en dag till här och jag börjar klättra på väggarna! Amen.

Jag har lyckats lösa koden nu. Den där koden som inte alls är svår att lösa egentligen. Den som med all säkerhet mina närmaste redan löst. Den där koden jag varit ack så blind för och den där koden jag lyckats lösa först nu. Nu när jag vågar inse och vågar ta chansen att misslyckas. Jag är rädd för att bli kär. Jag vet inte riktigt vad som väntar mig där och därför gör jag mitt bästa för att hålla det på avstånd. Det närmsta jag varit kärlek har jag blivit så fruktansvärt sårad och därför är jag så ofantligt rädd att hamna där igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera och bete mig, så därför lämnar jag det bäst så långt ifrån mig som möjligt. Ja, mina kära! Där har ni det. Där la jag det mitt framför ögonen på er och fan (!)
det känns inte särskilt bra.

Plötsligt ser jag hela världen falla i väldigt små bitar mitt framför mina ögon. Jag beskådar det på avstånd men känner det mer än något annat. Som ett brutalt knivhugg mitt i prick. Mitt i den ömmaste punkten i mitt redan ömma hjärta. Tårarna rullar på ett sätt de aldrig gjort förr. Twittrade nyss "en fin söndag kunde inte blivit finare" och det blev en käftsmäll på direkten. Det som innan gjort ont gör helt plötsligt så där fruktansvärt jäkla ont och jag känner hur det kommer vara svårt att pussla ihop just detta pussel. Näst intill omöjligt. Detta kan vara den värsta känslan. När man egentligen inte kan påverka något över huvud taget, utan bara känna smärtan stärkas i bröstet. Som mycket annat orsakas denna smärtan endast av mig själv i grund och botten. Men gjort kan ej göras ogjort och så har det alltid varit. Jag har lyckas trycka detta längst bak bland de gömda arkiven i månader nu, men idag slog det mig och här står jag åter igen med hjärtat i handen. Kluven och sårbar till tusen.

Okej, det var en tråkig dala. Nu är jag uppe igen! Hoppas jag.

När någon får dig att glömma vad du håller på med och skita i allt annat. När någon slutar svara och man blir irriterad fastän det inte är något att bli irriterad över. När någon får dig att rodna så fort den skriver, även om det bara är du i rummet. När någon får ditt hjärta att slå ett extra slag utan att veta om det. När någon alltid finns där någonstans i baktankarna vad man än gör. Är det inte meningen att man ska vara med denna någon då? Jag tror det.

Jag är så ofantligt irriterad på mig själv just nu. Här finner jag mig själv sitta och uppleva alla dessa sakerna ovan. Fast med helt fel person. Ja ni hörde! Varför är jag så in i helvetes jävla dum? Jag blir varm i kroppen av bara namnet och är så jävla dum att jag inbillar mig att jag inte bryr mig. Vem försöker jag lura? Idag har det varit en omtumlad dag och jag finner mig väldigt låg i psyket just idag och det gör att sånt här får isen att spricka. Jag är starkare än så här och allt detta har jag egentligen lagt bakom mig. Egentligen. Kommer på mig själv klicka upp facebook-fönstret gång på gång och blir lika besviken varje gång när ett svar inte kommit. Kommer på mig själv hur jag helt plötsligt lagt mig själv åt sidan och är på väg att sälja min själ en gång. Detta visar endast en sak och den saken är fan inte bra någon jävla stans. Vill inte att jag själv ska inse det så jag låtsas att jag inte vet vad det är. Jag som mådde så fantastiskt bra nu. Innan detta. Helvete. Hade jag kunnat slå mig själv just nu hade jag gjort det. Nu är jag arg. Som fan.