det jag egentligen förtjänar
Förundras över hur allt kan se så brutalt dystert ut. Jag blir lika förvånad varje gång jag öppnar dörren. Drömmer mig bort bland gröna sommarfält och sena sommarkvällar med brusande vågor. Det är vid tider som denna man verkligen borde ha något som kan ta över sina tankar och få de på andra vägar. Tyvärr är detta bara tomma ord som inte hjälper mig någonting. Jag har inget mer än dysterhet i mitt huvud nu för tiden och det kommer nog krävas något drastiskt för att jag ska kunna ta mig upp här i från. Jag önskar att livet inte var så oerhört komplicerat och att jag kunde få svar på alla obesvarade frågor. Vad allt hade varit så kolossalt mycket lättare då. Med några ynka svar.
Jag försöker ta tillbaka alla felsteg jag tagit. Utan framgång. Jag önskar att jag aldrig givit bort mitt blottade hjärta på det där sättet jag gjorde. Att jag skulle varit betydligt mer försiktig innan jag bara gav bort det. Till dig. Det kommer ta lång tid innan jag får tillbaka det. Och det svider så otroligt. Jag är inte hel nu och det gnager på benmärgen, varje dag. Även om jag lovar mig nu att aldrig göra om det, vet jag mycket väl att jag kommer göra det ändå. Så som jag gjort flertal gånger förut. Jag är så ofantligt naiv att det nästan skrämmer mig själv. Nu står jag kraftlös inför kärleken, igen.
Jag sluter mina händer och låter mina fingrar böjas naturligt. Jag ber om att jag kunde stanna tiden och lära mig det jag alltid lovat. Att jag kunde ta lärdom av alla de felsteg jag gjort, istället för att göra om dem. Jag vet att detta är ett hopplöst rop på hjälp, men snälla hjälp mig att orka lite till. Detta är en stilla bön om ro igen.
Kommentarer
Trackback
