vilket dilemma
Jag kom att tänka på en sak. En sak som gått genom mitt huvud nu ett tag och som jag hade en väldig diskussion om idag. Förhållanden. Jag är typ rädd för detta. Eller nej, egentligen inte. Men när det börjar bli djupt, när det börjar bli romantiskt och på riktigt. Det är då jag börjar tycka det är jobbigt. Jag är ingen romantisk person av mig i det syftet. Men samtidigt kan jag vara rätt romantisk ändå och slänga in en gullig mening då och då. Men sen när det börjar bli seriöst. När saker och ting börjar ta lite större plats. När allt börjar ta sig lite, då börjar jag bli rädd. Då backar jag och avslutar helst det hela helt. Jag har sjukt svårt att säga att jag "älskar" någon och verkligen mena det. Ja, det har hänt att jag sagt det och inte menat det. Men vad ska man göra liksom? Det är här jag blir rädd. Hur kan man verkligen säga att man älska någon annan, och så snabbt också, hur vet man det? Okej jag e inte efterbliven jag vet hur man älskar. Men fyfan vad överskattat det ordet är. Någon gillar någon annan och vips efter någon dag älskar dom varandra. Nej såhär går det inte till, eller ja väldigt sällan i alla fall. Hur jobbigt är det inte om någon säger jag älskar dig och man inte själv gör det tillbaka? Det är klart som fan man säger jag älskar dig med för annars e man dum i huvudet. Okej, det kanske man är ändå. Men tänk er själva in i situationen, hur jobbigt hade det inte varit om du tagit dig mod till att säga de 3 gyllene orden och allt du får tillbaka är ett "aaw", eller liknande. Ja, jag har kört den också och det har säkert kännts.
Men seriöst varför är vissa födda till passionerade älskare och vissa inte? Som jag. Jag är så långt ifrån en passionerad älskare som möjligt. Jag kan bli kär, jag kan till och med älska, men tröttnar väldigt väldigt lätt och blir ofta skrämd av en kille som säger att han älskar mig, då killar har en väldig tendens att göra det för tidigt. Idag fick jag höra att jag är "killen" i ett förhållande. Och fan, det är ju sant. För mitt problem brukar vara alla killars och tjejer brukar vara de stalkers som tar mod till att säga jag älskar dig och får dissen några dagar senare. Eller i alla fall är det så alla ser på det. Vad ska jag göra åt saken liksom? Jag kan inte ändra mig eller det. Hur mycket jag än skulle vilja. För varje dag som går börjar jag tycka det är mer och mer deprimerande med personer som älskar varandra livet ut. Självklart är det gulligt för dem, men för mig. Nej vet du vad. Jag skulle aldrig någonsin kunna se mig själv skitkär gåendes med en kille på stan, hand i hand, ge en romantisk kyss och sedan viska jag älskar dig. Fy det är inte jag för fem öre. Det kanske inte är meningen att jag ska vara så romantisk? Vissa kanske inte passar som det? Antar det för nu när jag tänker på det så varken har jag och kommer heller aldrig till att vara det. Jag trivs som jag har det nu. Den kille som en dag ser på förhållande likadant som jag. Som inte har så bråttom och som tar en dag i sänder. Utan att vara sådär äckligt romantisk. Den killen, den killen är något för mig.
Men seriöst varför är vissa födda till passionerade älskare och vissa inte? Som jag. Jag är så långt ifrån en passionerad älskare som möjligt. Jag kan bli kär, jag kan till och med älska, men tröttnar väldigt väldigt lätt och blir ofta skrämd av en kille som säger att han älskar mig, då killar har en väldig tendens att göra det för tidigt. Idag fick jag höra att jag är "killen" i ett förhållande. Och fan, det är ju sant. För mitt problem brukar vara alla killars och tjejer brukar vara de stalkers som tar mod till att säga jag älskar dig och får dissen några dagar senare. Eller i alla fall är det så alla ser på det. Vad ska jag göra åt saken liksom? Jag kan inte ändra mig eller det. Hur mycket jag än skulle vilja. För varje dag som går börjar jag tycka det är mer och mer deprimerande med personer som älskar varandra livet ut. Självklart är det gulligt för dem, men för mig. Nej vet du vad. Jag skulle aldrig någonsin kunna se mig själv skitkär gåendes med en kille på stan, hand i hand, ge en romantisk kyss och sedan viska jag älskar dig. Fy det är inte jag för fem öre. Det kanske inte är meningen att jag ska vara så romantisk? Vissa kanske inte passar som det? Antar det för nu när jag tänker på det så varken har jag och kommer heller aldrig till att vara det. Jag trivs som jag har det nu. Den kille som en dag ser på förhållande likadant som jag. Som inte har så bråttom och som tar en dag i sänder. Utan att vara sådär äckligt romantisk. Den killen, den killen är något för mig.
Kommentarer
Trackback
