åter igen
Jag ångrar alla felsteg jag tagit, starkt, och skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka transen som jag levde i för ett tag sedan. Varför är livet så jävla orättvist? Varför? Det kommer jag alltid undra. Varför kan jag inte alltid få vara så glad som jag var förut, varför kan jag inte ständigt få sväva på moln och alltid låta ett brett leende klä mina läppar? Åter igen, varför... Anledningen till min hastiga dala vet inte ens jag. Ana kan jag göra men aldrig säkert veta. Som grädden på moset har jag nu fått in tandställning i andra sidan av överkäken och precis när jag kan tugga och äta som vanligt kommer detta och förstör min matlust. Nu påminns jag. Jag påminns om hur hemskt det faktiskt var. Nu kan jag åter igen knappt tugga, knappt prata eller öppna munnen för vad jag än gör rör något rälsen och det känns som om tänderna ska gå av. Men klagar mest som klagar sist, jag ska vara tyst om detta. Knipa mun och leva livet. Kanske lite svårt då allt just nu känns sjukt meningslöst, men ska göra mitt bästa. Det finns inget så som att känna att allt är meningslöst, så som att känna att inget är roligt. Men snart är jag uppe ur denna dalan och börjar skriva mina glädjeinlägg igen och pryder varje rad med hur allt är så jävla underbart och om hur inget kan stoppa mig. Snart! Just nu är det ganska otroligt att jag någonsin förut kännt så.
__LH
