16 år senare
En bänkrad i en rastlös sen april, och jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du och jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem. Än finns det tusentals tårar kvar, och de var dina att ge vem som helst. De är de dyrbaraste smycken du har, så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen passerar vi deras gränser.
Minns du vårt blodspel, våran lag? Ett korkat korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig och förminskar allt till ett skämt. Och jag ser på din ängsliga hållning och din jagade blick att det känns. Det är långt hem. Snart finns det inga tårar kvar, de som var våra att ge vem som helst. De är de dyrbaraste smycken vi har, så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen sätter du själv dina gränser.
Minns du vårt blodspel, våran lag? Ett korkat korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig och förminskar allt till ett skämt. Och jag ser på din ängsliga hållning och din jagade blick att det känns. Det är långt hem. Snart finns det inga tårar kvar, de som var våra att ge vem som helst. De är de dyrbaraste smycken vi har, så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen sätter du själv dina gränser.
Kommentarer
Trackback
