enjoy the little things in life

Nycklar, böcker, mobil - allting redo! Hon tog tag i jackan och kände sig äntligen redo att gå efter den långa morgonen. När hon vände sig om för att öppna dörren möttes hon plötsligt av sin egen spegelbild. Hon stannade i det läget och kände hur hela världen rasade återigen, på bara en sekund. Hon visste att hon skulle tagit ner den där jävla spegeln länge nu, men blev aldrig klar till det. Fast på något sätt hjälpte den ändå henne att förstå. Att inse det hon alltid blivit intalad. Hon visste ju att hon inte kunde gå ut sådär, det bara var så, utan att hon egentligen förstod varför. Men det var det hon hade blivit intalad sen barnsben. Hon kände hur varje del av hennes kropp ville skrika och plötsligt slogs en knytnäven mitt i spegelns mitt. Men det hjälpte henne inte. Hon kände hur hennes ögon blev blöta och hur sakta men säkert tårar började rulla ner för hennes kind. 

Hon önskade att hon varit någon annan. Att hon fötts i en annan kropp, i en annan tid, av en annan moder. Men hur mycket hon än önskade och bad, hjälpte det henne inte. Hennes blick sänktes ner mot marken. Hon kunde inte ens se hennes fötter. Och så började fler tårar rulla. Hennes ögon flyttades sakta men säkert över hela kroppen, de stannade på armarna. Tyldiga, djupa ärr efter alla år. Hon hade ärr på i stort sätt hela hennes kropp, mest i hjärtat. Hon kände hur livet än en gång tappade sin mening och hennes huvud började fyllas av alla de där orden och meningarna som fått henne att bli så här. Att få henne till att bli till den hon var. Innerst inne visste hon att det var hennes eget fel, det sa ju alla. Det var hennes fel att hon mådde så här. Men ändå klarade hon aldrig att resa sig. Hon kom aldrig längre än till den där spegeln i hallen, det gjorde hon aldrig. Hon stannade hemma idag igen.