det var hennes tur idag
Den eftermiddagen kände hon sig annorlunda jämfört me
d hur hon brukade. Hon kände på sig att något oväntat skulle inträffa. Hon drack upp den där sista kaffeslurpen och gick in i vardagsrummet för att sätta på radion. Telefonen ringde och det var mamma igen. Fadern hade precis avlidit och varje gång hon lyfte på luren var det mamma som skulle gråta eller klaga. Hon orkade inte med det idag, kände att hon hade bättre saker för sig. Plötsligt ringde det på dörren och blodcirkulationen sakta men säkert stannade upp för en sekund. Hon tvekade en stund om hon skulle öppna eller inte, men beslutade sig för att öppna. Trots allt. Hon kände på sig att något var på gång. Hon släpade med hennes trötta kropp fram till ytterdörren och tittade ner i golvet. Morgontofflorna hon fått från pappa julen -97. De såg numera mest ut som massa tygbytar ihopsatta lite hipp som happ. Slitna. Men ändå bar hon dom. Hon tittade upp igen och lade handen på handtaget, tog till sig mod och tryckte ner det.
Det hon mötte i dörröppningen var inte alls det hon föraktat. Rena motsatsen. Det hon mötte i dörren gjorde henne alldeles varm och fick henne att små-le. Hon kände en känsla i kroppen hon aldrig känt förut. Hon kände sig trygg. Hon hoppades på att hon skulle få stanna i detta ögonblick för evigt, även om hon visste att det inte skulle vara möjligt. Det hon stötte på gav henne en sådan glädje att hon kände att hon inte kunde sluta skratta. Även om hon försökte. Hon lät dörren vara öppen och återvände in i huset. När hon var på väg in i vardagsrummet kände hon att hon helt plötsligt var lyckligast i världen. Lyckligare än de på TV. Lyckligare än någon annan någonsin varit. Inom henne fanns fortfarande den där varma och trygga känslan. Och den fanns där för att stanna, ett tag. Inte ett ord behövdes. Det var kärleken som var på besök.
Kommentarer
Trackback
