enjoy the little things in life

Minns du den där gången? Den där gången som var precis som alla andra. Minns du hur vi aldrig behövde säga något men ändå visste vad vi menade? Minns du hur vi var varandras universum? Och minns du hur vi var två människor vars hjärtan slog i precis samma takt? Minns du hur mycket vi tyckte om varandra? Hur vi aldrig klarade av att vara utan varandra? Minns du något av detta? För det gör inte jag.

Jag minns hur många gånger jag svurit och hur många gånger jag legat dubbelvikt på marken. Bett till gudarna om bättre tider och bett till gudarna om förståelse. Jag minns hur jag efter varje gång blev lika sårad och hur du alltid blev densamma. Jag minns hur lite du brydde dig, hur blind du var för sanningen. Precis som jag. Jag minns varje tår som rullat ner för min kind och hur mycket jag önskade att jag kunde vara precis som du. Kall och okänslig. Jag minns hur jag inbillade mig själv att du faktiskt tyckte om mig. Jag minns hur dåligt jag mått och hur mycket du har brutit ner mig psykiskt. Jag minns hur allt detta bara var mitt eget fel. 

Allt var så uppenbart. Du la upp alla kort på bordet men jag för blind för att se sanningen. Jag läste av korten så som jag själv ville att det skulle vara, inte som det faktiskt var. Jag minns hur jag alltid var lika melankolisk och skulle kunna jämföra mig med ett spöke. Jag minns hur allt var så fruktansvärt oviktigt, förutom just du. Jag minns hur ont allt gjort och hur lite allt var värt. Jag minns hur kär jag var, utan någon respons över huvud taget. Jag minns allt, jag minns det som igår.