.
Jag börjar själv upptäcka mer och mer hur jag lever ett typiskt ungdomsliv. Ett ungdomsliv med en trotsande tjurig gestalt som huvudroll, vars liv går upp och ner. I takt med alla människor runt omkring. Ena dagen vill jag helst gräva ner hela mänskligheten, slänga ner de i en grop och efter de en påtänd bomb. Sedan finns det tider som dessa. Tider då jag verkligen uppskattar allt och alla och känner att livet inte kan bli bättre. Då jag verkligen ser det fina i allt. Då jag förstår att livet är vackert. Oavsett vad jag försöker lura i mig själv. Jag har inte många år på nacken och jag inbillar mig själv att jag varit med om så mycket. Nej, jag har inte varit med om mycket och har egentligen inte en enda anledning att ibland vilja slänga ner mänskligheten i en grop. Men ändå tror jag att jag har rätt att tänka i de banorna. Nu slår jag mig själv på fingrarna för det och ska göra mitt yttersta för att inte hamna där igen. Det mesta går verkligen bra nu och det känns som att inget kan stoppa mig. Tills den dagen då vinden vänder, för då vänder även kappan min. Som vanligt.
Kommentarer
Trackback
