"you can't change the past"
Slänger en hastig blick över axeln och inser det faktum att mitt rum ser ut som skit. Smuts överallt. Likaså är läget för mig och min, just nu, något frusna själ. Smutsig. Jag är så jävla dålig på det jag nu gett mig in på, att jag nästan själv blir skrämd av tanken. Dränker min själ i helt fel musik och nötande framför datorn. Enda stället där det finns en chans att få kontakt. Med dig. Du, du fantastiskt fina. Jag försöker slå mig själv på fingrarna, men ständigt utan resultat. Jag åker tillbaka till samma ruta varje gång, oavsett slag och ord. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv just och det hatar jag mig för. Jag kan verkligen inte sätta ord på något vettigt över huvud taget och jag känner ett svart imperium framför mig som bara växer och växer. Jag ser gråa dagar bakom mig och ännu mer grå framför mig. Ledsen. Jag har ingen annan än mig själv att skylla i detta fall. Och även om jag gärna skulle velat lägga över skulden på någon annan, är det helt omöjligt.
Jag inser faktum, men skiter fullständigt i det. Där har vi mitt problem! Jag är i ett desperat behov av en förändring här i vardagen. I min tråkiga vardag i mitt lagom lilla låtsasliv. Jag klarar inte av att snöa in mig mer, för det känns som att jag nu sitter som mest fast. Jag har tyckts finna mig i gråa dagar förut, och klagat. Jag har tänkt på dagar som dessa och trott att de inte är så farliga trots allt. Bull to the shit, skulle jag vilja säga nu. Jag blottar min själ helt nu, för er, och erkänner att jag befinner mig jävligt långt ner just nu. Jag finner inte mycket roligt i vardagen, och det svider så fruktansvärt mycket. Jag har världens bästa vänner och det tackar jag gudarna för. Men tyvärr är jag inte tillräckligt bra för dem. Jag ser mig själv som satans dotter just nu och kan inte längre hålla tårarna inne. Inte fan trodde jag att jag skulle få uppleva denna känsla. och inte fan trodde jag att jag skulle vara så blind, lura mig själv, och sälja min själv till någon helt annan. Utan att tänka efter. Jag försöker gräva ner huvudet i sanden men oavsett vad måste jag ändå komma upp någon gång. What goes around comes around. Jag har inte lärt mig ett skit av alla misstag och fel steg jag tagit, även om jag lovat att jag gjort det. Idiot. Jag befinner mig på precis samma ställe som jag var för si sådär sju månader sedan. Med en blottad själ som är så läskigt jävla sårbar.
Jag slänger en hastig blick över axeln igen, den träffar spegeln denna gång. Jag har verkligen svårt att möta det jag ser, på allvar. Ett trasigt tonårshjärta med en snart helt söndersliten själ. Ögonen ser ungefär ut som två tomater och ur dem faller guds straff. Tårar. Tårar som alla problem borde rinna ut med. Något jag verkligen har problem med. Jag har verkligen inte koll på ett dugg just nu och jag har endast en svag aning om vad detta inlägg ens handlar om. Men jag har insett en sak, något jag nu verkligen är säker på. Inget av det har varit värt ett skit.
Jag inser faktum, men skiter fullständigt i det. Där har vi mitt problem! Jag är i ett desperat behov av en förändring här i vardagen. I min tråkiga vardag i mitt lagom lilla låtsasliv. Jag klarar inte av att snöa in mig mer, för det känns som att jag nu sitter som mest fast. Jag har tyckts finna mig i gråa dagar förut, och klagat. Jag har tänkt på dagar som dessa och trott att de inte är så farliga trots allt. Bull to the shit, skulle jag vilja säga nu. Jag blottar min själ helt nu, för er, och erkänner att jag befinner mig jävligt långt ner just nu. Jag finner inte mycket roligt i vardagen, och det svider så fruktansvärt mycket. Jag har världens bästa vänner och det tackar jag gudarna för. Men tyvärr är jag inte tillräckligt bra för dem. Jag ser mig själv som satans dotter just nu och kan inte längre hålla tårarna inne. Inte fan trodde jag att jag skulle få uppleva denna känsla. och inte fan trodde jag att jag skulle vara så blind, lura mig själv, och sälja min själv till någon helt annan. Utan att tänka efter. Jag försöker gräva ner huvudet i sanden men oavsett vad måste jag ändå komma upp någon gång. What goes around comes around. Jag har inte lärt mig ett skit av alla misstag och fel steg jag tagit, även om jag lovat att jag gjort det. Idiot. Jag befinner mig på precis samma ställe som jag var för si sådär sju månader sedan. Med en blottad själ som är så läskigt jävla sårbar.
Jag slänger en hastig blick över axeln igen, den träffar spegeln denna gång. Jag har verkligen svårt att möta det jag ser, på allvar. Ett trasigt tonårshjärta med en snart helt söndersliten själ. Ögonen ser ungefär ut som två tomater och ur dem faller guds straff. Tårar. Tårar som alla problem borde rinna ut med. Något jag verkligen har problem med. Jag har verkligen inte koll på ett dugg just nu och jag har endast en svag aning om vad detta inlägg ens handlar om. Men jag har insett en sak, något jag nu verkligen är säker på. Inget av det har varit värt ett skit.
Kommentarer
Postat av: märta
<3
Trackback
