enjoy the little things in life

Jag fick mig precis en tankeställare. Idag åkte min syster till Göteborg för att leva livet en vecka. Jag fick precis det här smset från henne: "Impulsutång ikväll! Fyfan vad fint ändå." Jag läser resebloggar och följer tjejer som lyckats uppfylla sina drömmar och nu lever mitt drömliv. Jag tänker tillbaka på min dag och dagarna före det. Jag har suttit på röven och inte gjort något vettigt över huvud taget. Jag har tagit mig vatten över huvudet och lyckats fånga mig själv i min egen fälla. Det finns så mycket jag vill göra här i livet. Men det finns också så mycket som stoppar mig från att göra det.

Jag har haft en minst sagt omtumlande helg. Jag har spenderat den med världens bästa familj och haft det hur mysigt som helst. Men ändå är det något som fått min mage att snurra extra varv och fört mina tankar någon helt annanstans. Det finns så många önskningar just nu men väldigt få slår in. Jag försöker hitta mig själv någonstans i detta och hur jag ska lyckas med det är ett stort mysterium. Det enda jag kan göra nu är att försöka ta vara på julen, för snart är den över. Och framför allt ta vara på världens finaste familj. Vet egentligen inte vem jag försöker lura. Jag är oerhört känslig ikväll och ska krypa ner under täcket och gråta ut varenda tår som en sorg på min kind.

Jag vet egentligen inte vad det finns att säga. För att vara ärlig och bara rakt på sak, det här kommer inte få dig att stanna. Du behöver gå vidare och komma igång, jag kan inte göra det åt dig. Jag vet att det finns så mycket du vill göra, men kärleken är svår och tiden är tuff. Jag har ingen nytta av din evighet. Varken av den eller av din lycka att känna dig fri. Jag lever bara för att jag älskar det, inte dig. Och det ser du nog. Kärleken är svår och tiden är tuff. Tänk efter vad du gör, för det finns bara ett liv och det är detta. Och det är vackert.

Minns precis varje ord och varje rad jag skrivit. Minns varenda dag jag lidit. Minns en längtan efter dig, så stor att jag knappt själv någonsin kunnat förstå. Trots att tiden varit svår ibland, har kärleken alltid varit den som givit mig tröst. Jag minns allt som om det vore igår. Första gången du log och framför allt, första gången dina läppar mötte mina. Med kärlek. Det var endast två hjärtan som slog i samma takt, våra hjärtan. Och inget mer behövdes. Jag önskar att vi idag kunde stå där vi stod. Men det är ännu en önskan förgäves.

Jag är som ett barn på julafton. Jag är helt tagen och kan verkligen inte sluta. Läser helt fruktansvärt vacker poesi och i mina vildaste drömmar är det jag som skriver. Här hittar du bloggen.

Allt verkar så klart för mig nu. Jag har försökt lura mig själv så länge, att jag nästan tappat bort sanningen. Nu slog den mig. Jag lovar mig själv varje gång att aldrig hamna här igen. Men ändå gör jag det. Är medveten om allt någonstans där långt bak i bakhuvudet, men har lyckats tänka bort det. Nu när det slår mig gör det ännu ondare och jag önskar jag kunde ta tillbaks allt som sagts och gjorts. Men olyckligt nog går det inte. Att något så litet kan bli så stort och göra så ont är nästintill ofattbart. Jag önskar verkligen jag hade kunnat stoppa det, innan det blev till vad det är. Har problem med att få ner känslor i enstaka små ord, men försöker verkligen för att få ur mig allt. Tyvärr misslyckas jag drastiskt, och istället lägger jag tankarna på fel saker och glömmer bort det som är viktigt. Just nu vet jag mycket väl att jag egentligen borde plugga, men inbillar mig själv att jag klarar det ändå. Precis som jag gör med allt annat.

Det var mina minnen som höll mig uppe varje dag. Och du är som att andas för. Som en drog, ett måste! Jag gav aldrig upp dig fastän du försvann. Men långa dagar blev till nätter. Sen till år.

Jag börjar så smått bli rädd för mig själv. Jag känner inte igen den jag sakta men säkert förvandlas till. Idag har jag lyckats med det jag längtat efter, att göra om allt det där sårbara till ilska. Eller i alla fall få bort det på något sätt. Ikväll sitter jag här med kokande ilska inom mig, men ändå känns det inte bra. Nu vill jag istället vara ännu värre tillbaka och på något sätt få övertaget, vilket jag aldrig kommer få. Jag är och kommer alltid vara körd när vi kommer till den punkten. Men just för stunden låtsas jag att jag kan få det, och känner mig stark på något sätt. Ikväll går jag för första kvällen på länge och lägger mig utan att oroa mig över ett skit.

En bänkrad i en rastlös sen april, och jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du och jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem. Än finns det tusentals tårar kvar, och de var dina att ge vem som helst. De är de dyrbaraste smycken du har, så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen passerar vi deras gränser.

Minns du vårt blodspel, våran lag? Ett korkat korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig och förminskar allt till ett skämt. Och jag ser på din ängsliga hållning och din jagade blick att det känns. Det är långt hem. Snart finns det inga tårar kvar, de som var våra att ge vem som helst. De är de dyrbaraste smycken vi har, så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen sätter du själv dina gränser.

Dricker upp den där sista slurpen i kaffekoppen och ställer den åt sidan. Låter fingrarna knappa på tangenterna och skapa ord efter ord. Min hjärna är slutkörd för längesen och det är nu bara tomma ord som kommer ut därifrån. Loggar in på facebook fastän jag vet att jag inte borde. Blir sur över det jag ser och stänger ner. Låter fingrarna fortsätta knappa och har helt tappat uppfattningsförmågan om vad det egentligen är jag skriver om. Tar tag i muggen och kommer på att den är tom i samma sekund som jag desperat försöker få i mig något ur den. Är lika desperat efter sällskap just nu men ingen finns där så som jag behöver. Fortsätter skriva utan kontroll, men vet mycket väl att det bara är skit som kommer.

Är så läskigt beroende av mina vänner just nu. Jag är verkligen inte gjord för detta och vet inte riktigt hur jag ska tolka allt. Lovade mig själv att inte bli sårad och verkar redan ha misslyckats. Jag inbillar mig själv att jag är starkare än jag är och går nu på väldigt sköra nålar. Men jag vet vad jag behöver, så därför stannar jag där jag är.

Precis när man lyckats glömma och tagit ett steg ut ur tanken. Då återkommer det. Då är man tillbaka på ruta ett och är lika sårbar som man varit innan. Inget spelar någon roll längre, för jag har tappat hjärtat i knät. Igen.

Jag sjunker lite lägre varje gång jag vänder mig om. Men jag vänder om, än en gång. Orden fastnar halvvägs och jag vet inte hur jag bär mig åt. Det är samma gamla visa, men jag vet inte vad det är för låt.

You have no idea how boring everything were before i met you.

Blandar sunt med förnuft och släpper taget om kniven. Att förstöra för sig själv är det enklaste i livet. Jag vänder mig om för att se mig själv i ryggen, och jag vet att jag alltid tappat nåt. Jag vill inte längre veta vad jag kan, jag misstror mig själv och håller ensam hand i hand. Jag dyker upp och försvinner med svansen mellan benen, med näsan i vädret och med foten i klaveret. Är en kutrygg i själen, har en kutryggad kropp, men oavsätt vad finns där ändå alltid hopp. Så låt oss dansa så där till dansmusik igen.

Jag låter min hand och mina röda naglar pryda din kind. Precis som 5 små blödande hjärtan. På din vackra kind. Dem söker sig längre ner mot bröstet och stannar på vänster sida. 5 blödande hjärtan mot ett enda helt och starkt. Det där hjärtat som fått mina 5 att blöda.

Nycklar, böcker, mobil - allting redo! Hon tog tag i jackan och kände sig äntligen redo att gå efter den långa morgonen. När hon vände sig om för att öppna dörren möttes hon plötsligt av sin egen spegelbild. Hon stannade i det läget och kände hur hela världen rasade återigen, på bara en sekund. Hon visste att hon skulle tagit ner den där jävla spegeln länge nu, men blev aldrig klar till det. Fast på något sätt hjälpte den ändå henne att förstå. Att inse det hon alltid blivit intalad. Hon visste ju att hon inte kunde gå ut sådär, det bara var så, utan att hon egentligen förstod varför. Men det var det hon hade blivit intalad sen barnsben. Hon kände hur varje del av hennes kropp ville skrika och plötsligt slogs en knytnäven mitt i spegelns mitt. Men det hjälpte henne inte. Hon kände hur hennes ögon blev blöta och hur sakta men säkert tårar började rulla ner för hennes kind. 

Hon önskade att hon varit någon annan. Att hon fötts i en annan kropp, i en annan tid, av en annan moder. Men hur mycket hon än önskade och bad, hjälpte det henne inte. Hennes blick sänktes ner mot marken. Hon kunde inte ens se hennes fötter. Och så började fler tårar rulla. Hennes ögon flyttades sakta men säkert över hela kroppen, de stannade på armarna. Tyldiga, djupa ärr efter alla år. Hon hade ärr på i stort sätt hela hennes kropp, mest i hjärtat. Hon kände hur livet än en gång tappade sin mening och hennes huvud började fyllas av alla de där orden och meningarna som fått henne att bli så här. Att få henne till att bli till den hon var. Innerst inne visste hon att det var hennes eget fel, det sa ju alla. Det var hennes fel att hon mådde så här. Men ändå klarade hon aldrig att resa sig. Hon kom aldrig längre än till den där spegeln i hallen, det gjorde hon aldrig. Hon stannade hemma idag igen.

"Det är konstigt hur saknaden kryper på, när ensamheten är ett faktum. Vill kunna bestämma vad jag ska tänka och känna. Vill kunna se framåt och stänga in det som hänt. Men vad gör man när hjärtat fortfarande slår för någon? Hur kan man tycka illa om något som man tidigare älskat? Jag vänder mig om på kvällspromenaden för att slippa se den där motorbåten. Hör jag en knackning knyter det sig i magen. Bokstaven X får gärna försvinna ur alfabetet. Och kärleken får gärna komma tillbaka till mitt liv."